Lars-Olof Larsson: Har vi en skyldighet att gräva upp liken efter odömda brottslingar

En mördare bär på en skuld inte bara till sitt offer utan också i förlängningen dennes familj och rentav samhället i stort. Detta insåg redan Descartes och sedermera Locke. Dock har denna insikt inte slagit igenom i samhället i stort genom att förespråka oändlig preskriptionstid för mord. Är dagens rättssystem i själva verket chimärer?

Man kan börja med att utgå från vad ett rättssystems existensberättigande är. En fullgod definition bör följa formell logik, så:

A. Ett rättssystem måste skydda medborgarna.
B. Ett rättssystem måste sätta en precedent för framtida medborgare och även nuvarande medborgare om vad som händer om de sätter sig över lagen.
C. Skamkänsla är stark även med dagens individualistiska samhällsstruktur, och griftefrid är ett begrepp många tar fasta på, ävenså förhärdade brottslingar.

Av detta kan man dra slutsatsen:

D. De brottslingar som inte dömts trots sina brott, och rentav begått självmord för att undvika sina straff, och är döda, måste grävas upp ur sina gravar och skändas offentligt som varnande exempel.

Ett sådant samhälle torde vara mer effektivt mot kriminalitet och höga "bussiffror" än dagens socialdemokratiskt inspirerade s.k. dalt är. Man kan här förstås diskutera problemen i sammanhanget, såsom att det kan vara svårt att kontinuerligt undersöka oavklarade brott, om vilka brott detta ska gälla osv. Självfallet bör bara mord och andra mycket allvarliga brott komma i fråga, och här kan man använda principen att brott som normalt leder till dödsstraff i högt utvecklade i-länder, såsom USA, bör komma ifråga. Därmed kan vi inkludera mord, grovt knarkinnehav, landsförräderi och eventuellt också våldtäkt.

Man bör också betänka svårigheterna med oändlig preskriptionstid. 150 år kan vara en giltig approximation.

Lars-Olof Larsson

Ursäkta röran...

Standardiserad Information åker med jämna mellanrum utomlands, vilket gör vårt kontor ödsligt och ibland bloggen ännu ödsligare. Nu har en sådan sejour av faktainhämntning avslutats och vi kan snart återgå till vår uppgift att förse er, kära läsare, med viktig information.

Snart kommer dessutom tyckaren Lars-Olof Larsson att ingå i vårt stall av skribenter. Han börjar skriva här de kommande dagarna.

MVH/

Teamet

Sveriges stolthet inte i nivå med USA:s

Enligt venerabla tidningen Washington Times (konservativ) är amerikaner stoltast i världen över sitt land. Efter detta kommer, i grad av sjunkande stolthet, Venezuela, Irland, Sydafrika, Australien, Kanada, Chile, Nya Zealand, Filippinerna och Israel. Den lömska invändningen att dessa länders stolthet måhända inte står i proportion till vad som åstadkommits politiskt, ekonomiskt och socialt, bör tillbakavisas. Standardiserad Information misstänker att en sådan attityd inte är positiv för att höja Sveriges framtida stolthet.

Vad bör då göras? Om vi läser lite noggrannare i artikeln, ser vi att några faktorer torde vara viktiga:

• "Pledge of allegiance".
• Stolthet över sin historia
• Valdeltagande som en patriotisk gärning
• Militärtjänst som en patriotisk gärning
• Att ha en knapp med amerikanska flaggan på västen

Sverige har ingen specifik ed man måste svära i skolan, och knappar med flaggor på är ovanliga. Men detta går att ändra. Valdeltagande och antalet som gör militärtjänst är högt. Det är dock vår åsikt att en stark och hälsosam debatt i ämnet nu måste sättas igång, för att se vad vi kan lära oss av stolthet i andra länder.